Det här inlägget kommer förmodligen komma som en chock för de flesta då jag väldigt sällan tar upp mitt privatliv här.

Jag och Simon är inte längre ett par. Varför och andra detaljer vill jag inte dela med mig av här.
Vi kommer att bo ihop tills vi hittat egna bostäder, vilket inte är lätt i en av Sveriges mest bostadsbristande städer.

Vi är fortfarande goda vänner och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, som han alltid har haft.

Idag är det en helt vanlig söndag. Nästan. Idag är en söndag där många har förberett en liten present, ett brev med trisslotter, en bukett blommor, frukost på sängen eller rent av en stor söndagsmiddag till våra fäders ära. En dag som många pysslar om och visar extra uppskattning till sina älskade pappor. Alla utom jag.

Jag har ingen present, jag har inga trisslotter och jag har inga blommor. Jag har heller ingen pappa.
Jag har en, annars hade jag inte funnits såklart. Men jag har ingen pappa som finns i mitt liv som en pappa ska göra.

Dagar som de här ska finnas, de är bra. De är bra för att man ska tänka lite extra på de fäder som lagt ner sin själ för sin familj. Det finns miljoner bra pappor ute i världen. Det finns även miljoner dåliga pappor. Idag är en dag som många delar sin glädje samtidigt som många också bara vill sova igenom den här dagen för att slippa tänka.

Min pappa var världens bästa, ett tag. Sen valde han en annan väg i livet, en väg som inte var hälsosam. Jag skriver sällan om min bakgrund eller om min pappa här, mest för att jag själv blir ledsen av att tänka på honom och hur min uppväxt sett ut.

Jag har så många fina minnen från tiden då han var en kärleksfull pappa. Ibland är det svårt att minnas det bra när de flesta av åren var dåliga. När de flesta av åren handlade om grova mängder alkohol och opålitliga ord. När många av åren handlade om ständig ångest och oro över om min pappa kunde bli normal igen.

Det blev han aldrig. Missbruket tog honom. Hans kropp lever än idag. Någonstans där ute går han runt, kanske är han ute och huttrar i kylan? Kanske sitter han inne i sitt lilla rum där de andra hemlösa bor. Jag vet inte. Hans själ har försvunnit. Han är inte den kloka man han en gång var.

Min barndom vill jag aldrig leva om igen. Så många gånger som jag längtade efter att bli vuxen så jag kunde få leva mitt eget liv och slippa all ångest, trodde jag. Nu sitter jag här, 21 år gammal iförd morgonrock i en ny stad i en fin lägenhet, har precis fått ett jobb som jag stortrivs med och har allt jag önskade mig. Men jag har inte honom...

Jag borde kanske skriva mer om honom för att få ur mig mer tankar? Eller bara för att försöka minnas det bra.
Men idag vill jag inte minnas. Idag tänker jag gå och köpa choklad. Som min pappa sa med glimten i ögat "några sekunders njutning i munnne, men en evighet runt magen". Idag låter jag den där evigheten sätta sig vart den vill, både runt magen och finnar i ansiktet. Jag ska ha choklad!

Jag tror aldrig jag har berättat hela historien om hur jag och Simon träffades?

Det började en vårdag år 2004. Vi var 15 år gamla och hade mopeder, båda röda. Min var snabb, Simons var sölig.
ÅH SÅ ROMANTISKT! Tänker ni.
Jag och Simon hade bott på samma gata från jag var 12 år, med endast en liten lekplats mellan våra marklägenheter. Ville man spana kunde man se in i deras kök från mitt rum. Om man ville det alltså.

Jag tycket inte Simon var en pangkille från början. Men i början på våren i 9:an såg jag honom för första gången
på riktigt. Han stod vid sitt skåp som inte var långt ifrån mitt. Det var som om jag bara kunde se honom. Alla som stod runtom försvann. JA MEN GUD VA KLYSHIGT tänker ni. Men så var det.

Jag var hemligt kär i Simon. Fast jag hade en pojkvän, som ändå inte var utav den bästa sorten. Han var en kille som knäckte mig psykiskt efter hans smusslande bakom min rygg med andra tjejer. Jag gjorde slut och hade bara Simon i mina tankar. Vilket ledde till att mitt avslut med den där kille blev ganska elakt då han grät och inte kände livslust längre. Jag skrattade. På riktigt, för han lät så dum.

Eftersom internet hör till vår generation så addade jag honom på msn där vi började prata länge och ofta. Det var sällan vi pratade i verkligheten. Jag var lite för blyg för det just då. Simon var speciell.

Det blev sommar tillsist och avslutningen var där. Alla i 9onde klass tältade i skogen vid skolan den natten. Då var jag med Simon, hela tiden. Vissa hade tagit med sig alkohol, vissa inte. Vissa sprang runt, vissa satt vid brasan och vissa hånglade i tälten. Jag och Simon stod vid brasan. Och där, med glöden som sken på mitt vackra ansikte och eldens lågor som smekte mitt hår med sitt sken, där kunde inte Simon låta bli. VILKEN GRANN KVINNA tänkte Simon.

....Eller också så stod vi bara där och kramades som tillsist ledde till att jag kysste honom. Första kyssen.
Efter den natten träffades vi en del. Vi var inte tillsammans, men det var ändå vi.
Jag minns speciellt en natt då Simon var hos mig. Vi låg i min säng, bredvid varandra och pratade om allt och ingenting. Det som gjorde den natten så speciell var att vi gapskrattade genom hela natten. Jag skrattade så jag grät. Vi hade så lik humor.

Men, så kom dagen då Simon skulle åka på språkresa under tre veckor. Jag som var van vid förhållanden där man satt ihop och aldrig åkte iväg från varandra fann detta jobbigt.


Min 16 års dag kom i juli. Simon var inte hemma då. Han skrev ett sms och bad mig att ta in deras post. Vilket jag gjorde. I brevlådan låg ingen post. Det låg ett grönt paket med en liten lapp på "jag önskar jag hade kunnat närvara på din födelsedag, men tyvärr kan jag inte det. Jag hoppas du blir glad för presenten ändå och får en bra födelsedag. Puss och kram från Simon"

Den födelsedagen hade jag många beundrare. Bland annat den där hemska första pojkvännen som köpte presenter för över 1000 kr till mig, och då var vi jätteunga utan jobb. Men av alla presenter var Simons finast. En ljuslykta med orden "Some people makes the world more special just beeing in it"

Både lyckligt- och -olyckligtvis träffade jag en annan kille. Jag valde honom istället för Simon. Även om Simon var en sån fin kille valde jag honom. Han var också en fin kille, men ingen är som Simon.
Vi var ett par i ett år. Efter honom hade jag andra pojkvänner där vi delade många bra stunder och många dåliga.

Även om många år hade gått hade han ändå den där speciella platsen i mitt hjärta. Den där natten när vi låg och skrattade så vi grät hade ättrat sig fast i mig. Så fort jag hamnade i en dålig period med en pojkvän så tänkte jag på Simon, och ångrade mig. Varför valde jag bort honom?

Situationen blev tillsist jobbig. Simon blev mitt ideal. Ingen var så bra som honom helt enkelt. Simon hade heller aldrig glömt. Vi pratade en hel del på msn och ibland på sms under årens lopp. Han var allitd lika trevlig och uppskattande som innan. Vi lyckades alltid gå om varandra, när jag var singel var inte han, när han var var inte jag. Vi var aldrig någonsin äckligt flirtiga då ingen va oss är såna som gör sånt under förhållanden, men det bara fanns där. Dragkraften till varandra.

Men om går vi till ungefär nutid, år 2009. Simon hade varit i Australien i ett flertal månader. Vi hade hörts av till och från under den tiden. När han kom hem träffades vi då vi umgick i samma kretsat. Han hade ändrats en del. Vi hade sällskap hem den kvällen vi sågs och jag tyckte in om honom, alls. Han var matcho, störig och skrytig. Allt jag hatar! Jag kommer ihåg att jag tänkte "shit.. har jag gått runt så länge och målat upp en perfekt bild av honom, när han är såhär idiotisk?!

Som tur väl är var det en liten identitetsfas. Han började bli trevligare och jag fattade ganska snabbt tyckte för honom igen. Vår första kyss (igen) blev jätteglamourös. Under östersjöfestivalen uppmanade en gemensam vän att vi skulle kyssas för gamla sakers skull. Så blev det. Det var varken mjukt, glamouröst eller vackert. Det kändes mer som en huvudnockning, från bådas håll.

Men det bättrades allt efter tiden gick. För från den natten blev det vi, igen. Vi var inte tillsammans men det var ändå vi. Som innan ville jag inte bli ett riktigt "vi" än. Men den här gången var jag mer vuxen, mer mogen och redo att ha Simon i mitt liv, på riktigt. Det blev vi den 19 juni.
Simon är en person som inte inte vill dela mitt tonnårsliv med, han är den jag vill dela mitt vuxna liv med. Så bra är han och det kändes som jag visste det redan som 15 åring.

Min 21 årsdag kom och istället för en ljuslycka fick jag en islansahästritt vilket vi gjorde i September. Hittills är det min bästa present!

Ett bildregn på den jag håller kär.

Idag slog det mig, hur lyckligt lottad jag är. Jag må ha växt upp i ett utav de mest fruktansvärda miljöer som kan tänkas för ett barn. Men jag har fått så mycket av det. Så mycket kunskap och så mycket kärlek till dom jag älskar. Min lillasyster, mamma, mormor, morfar och Simon. De finaste människor på denna jord!

Av alla människor i den här värld kan jag inte föreställa mig någon som skulle vara hälften så bra som Simon. Från första gången vi träffades, 15 år gamla, visste jag att det var han som var min rätta hälft. Det är konstigt nu när jag tänker tillbaka på det. Jag visste att han inte var min tonnårskärlek, men min framtida livskamrat och älskade.

Nu står vi här. I framtiden, som sambos. Och jag kan inte bli lyckligare!
Även om många tomrum finns kvar i mig fyller han dom så gott han kan.

Jag älskar honom, dig Simon.

Idag kom Louise hit till Lund. Jag vet inte hur många veckor sedan det var vi träffades och det är så uppskattat att ha henne här. Att ha någon som skrattar åt exakt samma saker, att ha någon som gör samma konstiga ljud och någon mer att få kärleksdamp på mer än Simon.

Idag har vi värmt upp med små affärer i Lunds stad och en fika med världens största Chai latte för att imorgon köra hårt på Nova köpcentrum.

Stackars Simon får sova på soffan inatt. Han är på tentasittning ikväll och kommer förmodligen inte hem förräns sent inatt och är förmodligen berusad och eländig så han kan gott och väl sova där.

Tänk om han inte gör det.. Tänk om han kommer hem med alla sinnen skärpta och tvingas ligga ensam och frysandes på den lilla soffan. Vi har ju bara två täcken. Skakandes av den kalla vinterkylan som ilar in genom det stora tunna fönstret tittar han upp mot den stjärnklara himlen som lyser ner på honom. Månens sken glimmar i hans sakta rinnande tårar som rinner ner från hans kind. "Kommer jag överleva natten?" viskar han tyst samtidigt som han tänker "varför älskar Linda inte mig? Vad gjorde jag för fel..."

Nä.. Nu får jag ångest..

Att berätta för de man älskar att man verkligen älskar dom är viktigt. Att visa de man älskar att man älskar dom är också viktigt. Jag är lycklig som har Simon. Det finns tusen anledningar till varför jag älskar honom. Men ikväll tänker jag dela med mig av de bästa. (Förrutom att han älskar mig tillbaka såklart)

"Gissa fisken" är en ny lek som uppstod igår när vi låg nerbäddade och skulle sova. Leken går ut på att försöka likna en fiskart så mycket som möjligt, typ en muräna, och gissar man rätt är det Simons tur. Värt att nämna är att jag är sjukt grym på att härma fiskar. Borde jag skriva det i mitt CV?

...

När Simon bär runt på mig och jag klänger mig fast kring honom som en liten bebis. En bebis med jättelånga ben och armar då. Av någon anledning är det jätteavkopplande att sitta där uppe i skyn och bli buren på. Jag förstår verkligen varför barn somnar så lätt i en gående mamma/pappa famn.

Alla par i hela världen gör kanske inte samma saker som vi gör. Och det är det jag älskar. Jag älskar att vi kan hitta på barnsliga lekar som "gissa fisken" och skratta åt vem som ser fulast ut. Jag älskar att han kan bära runt på mig som ett litet barn. Jag älskar att han finns där för mig. Jag älskar att hans famn är trygg. Jag älskar att han skrattar åt mig när jag försöker vara rolig. Jag älskar att han är han och ingen annan.
Därför gjorde jag i ordning picknick idag.... Som vi åt i vardagsrummet på en filt med tända ljus runtomkring.

När jag kom hem från skolan idag var jag så hungrig så det värkte i magen. När jag kom upp för sista trappan upp till vår våning känner jag matdoft från hemmagjord pizza. Det gjorde ju inte mina begär bättre. När jag kom in hade Simon dukat upp med rosor och en lapp med "grattis på vår 1 års dag älskling, jag älskar dig" samtidigt som han hade varma mackor i ugnen. Det var dom som luktade pizza och smakade dessutom bättre än pizza!


Han är så gullig!

Nu ska vi gå ner och köpa choklad. Jag älskar dig Simon!



Försökte ta en snygg bild ihop, men det gick sådär...