Ett bildregn på den jag håller kär.

Idag slog det mig, hur lyckligt lottad jag är. Jag må ha växt upp i ett utav de mest fruktansvärda miljöer som kan tänkas för ett barn. Men jag har fått så mycket av det. Så mycket kunskap och så mycket kärlek till dom jag älskar. Min lillasyster, mamma, mormor, morfar och Simon. De finaste människor på denna jord!

Av alla människor i den här värld kan jag inte föreställa mig någon som skulle vara hälften så bra som Simon. Från första gången vi träffades, 15 år gamla, visste jag att det var han som var min rätta hälft. Det är konstigt nu när jag tänker tillbaka på det. Jag visste att han inte var min tonnårskärlek, men min framtida livskamrat och älskade.

Nu står vi här. I framtiden, som sambos. Och jag kan inte bli lyckligare!
Även om många tomrum finns kvar i mig fyller han dom så gott han kan.

Jag älskar honom, dig Simon.