Idag är det en helt vanlig söndag. Nästan. Idag är en söndag där många har förberett en liten present, ett brev med trisslotter, en bukett blommor, frukost på sängen eller rent av en stor söndagsmiddag till våra fäders ära. En dag som många pysslar om och visar extra uppskattning till sina älskade pappor. Alla utom jag.

Jag har ingen present, jag har inga trisslotter och jag har inga blommor. Jag har heller ingen pappa.
Jag har en, annars hade jag inte funnits såklart. Men jag har ingen pappa som finns i mitt liv som en pappa ska göra.

Dagar som de här ska finnas, de är bra. De är bra för att man ska tänka lite extra på de fäder som lagt ner sin själ för sin familj. Det finns miljoner bra pappor ute i världen. Det finns även miljoner dåliga pappor. Idag är en dag som många delar sin glädje samtidigt som många också bara vill sova igenom den här dagen för att slippa tänka.

Min pappa var världens bästa, ett tag. Sen valde han en annan väg i livet, en väg som inte var hälsosam. Jag skriver sällan om min bakgrund eller om min pappa här, mest för att jag själv blir ledsen av att tänka på honom och hur min uppväxt sett ut.

Jag har så många fina minnen från tiden då han var en kärleksfull pappa. Ibland är det svårt att minnas det bra när de flesta av åren var dåliga. När de flesta av åren handlade om grova mängder alkohol och opålitliga ord. När många av åren handlade om ständig ångest och oro över om min pappa kunde bli normal igen.

Det blev han aldrig. Missbruket tog honom. Hans kropp lever än idag. Någonstans där ute går han runt, kanske är han ute och huttrar i kylan? Kanske sitter han inne i sitt lilla rum där de andra hemlösa bor. Jag vet inte. Hans själ har försvunnit. Han är inte den kloka man han en gång var.

Min barndom vill jag aldrig leva om igen. Så många gånger som jag längtade efter att bli vuxen så jag kunde få leva mitt eget liv och slippa all ångest, trodde jag. Nu sitter jag här, 21 år gammal iförd morgonrock i en ny stad i en fin lägenhet, har precis fått ett jobb som jag stortrivs med och har allt jag önskade mig. Men jag har inte honom...

Jag borde kanske skriva mer om honom för att få ur mig mer tankar? Eller bara för att försöka minnas det bra.
Men idag vill jag inte minnas. Idag tänker jag gå och köpa choklad. Som min pappa sa med glimten i ögat "några sekunders njutning i munnne, men en evighet runt magen". Idag låter jag den där evigheten sätta sig vart den vill, både runt magen och finnar i ansiktet. Jag ska ha choklad!