Vilken jävla RÖV dag.

Där. Jag sa det. Sa något fult.
Så.
Nu känns det bra igen.


En gång i månaden brukar jag få ett nervsammanbrott, eller heter det ångestutbrott? Heter kanske inget av det.
Hur som helst. Allt som är jobbigt, alla problem, allt som hänt och all oro över vad som kommer att hända och inte slänger sig som en våg över mig och allt brister.

Varje dag förrutom dessa dagar klarar jag mig utan att tänka negativt.
Men inte idag.

Idag har jag bara tänkt på pappa.
Jag undrar vart han är, hur man mår, om han lever, hur han ser ut nu, om han har tak över huvudet, hur mitt liv sett ut om han var med i det. Osv.
Det knäckerm mig.
Har lipat hela kvällen från dess jag kom hem från jobbet.

Jag hatar denna oron. Så fort jag blir orolig så kommer trycket över bröstet och jag förvandlas till en gammal pensionär som måste hålla mig över hjärtat o ta det lugnt. Gärna lösa ett korsor och äta ett torrt kex till. Sen tar jag på mig min ljusgula jacka som jag haft sen första världskriget och sen tar jag med Buster, som är minst lika gammal som mig själv, på en hejdundrande promenad mot frisörskan där jag permanentar mina silvertoner var månad!!!!!