Inatt vaknade jag av att någon står utanför dörren och fumlar.
Denna någon ringer på dörren ett flertal gånger och knackar på.
Jag blev livrädd och kände hur slutet var nära.

Mitt rum ligger precis bredvid ytterdörren och med lite skicklighet kan man se in i mitt rum genom en springa mellan persiennerna. Den vetskapen känns otrygg. Denna mördare som stod utanför dörren och ringde på med hoppet om att sitt nästa offer skulle öppna.

Min mobil låg på fönsterbrädan som mördaren hade kunnat se genom glipan. Det gjorde han inte.
Jag småg försiktigt upp handen och reppade om den och sprang mitt snabbaste in till Simon och "SIMON DET ÄR NÅGON SOM RINGER PÅ DÖRREN!!!! VAFAN SKA VI GÖRA??!"

Någonting rispade mot dörren. Var det mördarens klor? Mördarens vassa köttkniv? En yxa? Ett plektrum?
Heheheh ok inget plektrum. Åter till storyn.

Det var en nyckel. Nyckeln passade i låset och han vrider om.
Jag ställer mig i vardagsrummet så att han kan se mig. Mördaren öppnar dörren....
Där står mördaren... som snabbt och ledigt bytt om till målarkläder.
Köttkniven bytte han ut mot en pärm.
Den blodtörstiga natten blev till tidig morgon, si sådär 7.00.

Mördarmålaren skulle måla hos någon som hette Isabell.
Hos oss fanns ingen Isabell och den artige mördaren bad så mycket om ursäkt.

Stackars Isabell...... ThE ChOsEn OnE

53.