Jul.
Julafton.

Vilka överskattade ord.

Jag vill inte låta bitter på självaste julafton men jag kan inte låta bli.
Detta året är första året som historien har ändrats.
I alla år har vi följt en enda tradition, i år är den bruten.
Detta året är också det år jag glömt bort nästan alla minnen från hur det var att ha pappa närvarande vid jul.

Det enda jag minns är hur jag försökt julpynta med söndrigt pynt i hans lilla lägenhet som han hade en kort tid när han låg avdäckad på soffan.
Det enda jag minns är hur ledsen jag var första året han inte var kapabel till att fira jul med oss.
Jag minns inget från hur det var när han var där, på riktigt, nykter och glad.

Jag vill minnas, jag försöker minnas, men det går inte. Jag kommer bara ihåg några av julklapparna jag fick och känslan av att det var julafton. Den känslan finns inte hos mig längre. Jag vill minnas när han var med. Det var trots alls inte så många år sedan.

Kan negativa minnen förtränga de positiva?

Jag är arg. Så jävla arg.
Arg på julen. Den ska vara så perfekt och alla ska träffas och ha det så himla mysigt.
Alla utom jag.
Det stör mig.

Jag vill inte se Kalle Anka idag. Jag mår bara illa av tanken.
Traditioner stör mig när ingen lycka finns bakom.

Förlåt mig om jag drar ner stämningen såhär i juletider, men jag måste få skriva av mig annars spricker jag av bitterhet.

Jag hoppas såklart av hela mitt hjärta att så många som möjligt njuter av sina jular och har fina vänner, släkt och familjer som ni firar med.